tryckeriet

Jag åkte till tryckeriet igår och hämtade ut prints till vernissagen. Det är inte långt kvar nu. Snart står vi och klär väggar medan värmen slår. Jag kan inte ta in att tiden går och att våra frågetecken klarnar. Både jag och Weronika har lagt ner så många timmar på det här hjärteprojektet. Nu när allt börjar ta sin fysiska form känns det så självklart; det var så här det skulle bli. Det var så här det skulle göras.

Ibland är det svårt att förklara vad vi egentligen har skapat – vi konstaterade det igår. Hur berättar man om något som varit en del av livet i två år? Som ständigt formats och förändrats.

Det är mycket som pågår nu och jag hinner inte riktigt med mig själv. Det jobbas och umgås och tränas och pratas och sovs. I mellanrummen försöker jag plantera vila. Stilla stunder. Även om det är fint med allt som händer längtar en del av mig till junivindarna, till min födelsedag, till ett lugn. Till när jag bara får vara utan måsten.