hemlängtan

Snart svärmar sommaren, vi går på lägenhetsvisning och säger där kan vi ha sängen, byrån, soffan, bordet får plats på balkongen och kaklet är bra. Där ska jag sitta om morgonen, dra knäna och skjortan tätt intill. Sedan kan jag väcka dig och då ska dagen bli underbar.

Hemlängtan smög sig på. Plötsligt existerade den inuti och utanpå och oj vad den svepte, knöt an i mig. Längtan flätade och rotade, jag kände den i bröstet. Den dunkade och sjöng, ville inte gå obemärkt förbi.

Jag har alltid varit en som velat bort, som levt med kli i själen och tonårslovat att aldrig bli kvar på samma plats. I åtta år har jag flytt min hemstad i jakt på mig själv. Först till Raukarna på Öland, där lutade jag ryggen mot det knöliga, insvept i naturen. Kunde blunda och sitta där en hel dag, ta den franska plastbilen hem när himlen målades orange. Sedan Göteborg och Doktorsgatan – visst var jag en storstadsmänniska. Jag skulle slå mig ned, skaffa ett barn som doftar så milt och pudrigt. Kollektivtrafiken var bra och tänk alla restauranger. Vi kan åka till skogarna intalade vi oss. Men kan den som skördat sin egen julgran leva utan stillsamheten?

Längtan ville annat.

Vändningen går inte att spåra till en enskild händelse. Jag vet bara att min kropp suktar efter närhet till grönskan och att havsbris och sandstränder fattas mig. Längtan blev dessutom starkare efter ett livsomvälvande vinterbesked. Det gjorde något med mig, min ström ebbade ut och ljus skyfflades på livets betydelser. Jag började strössla med kramar och sakna alla jag känner. Det blev en riktning, en framåtrörelse, en insikt.

Mina människor finns för långt bort.

Ta mig hem till åkrarna och sjuttiovägen, morfar och hönsen, till mamma och pappa. Låt mig vandra genom släktens småländska ris, plocka kantareller i farmors skog, gå förbi mossan och Frans röda stuga.

Är hemma en slutdestination? Jag vet inte, men det är ett steg närmare lugnet och kanske även närmare mig själv.