Mina minnen bleknar aldrig
Vi lever, känner och åldras. Våra upplevelser blir till minnen som lämnar bestående avtryck. Men hur ofta frågar vi varandra om det som en gång varit? Hur ofta får vi chansen att berätta?
Ingen har mer att berätta än den som levt länge. I utställningen Mina minnen bleknar aldrig möter vi äldre människor från Lidhult, ett mindre samhälle i Småland. De bjuder in till personliga och betydande ögonblick, och återupplever det förflutna.
Likt många andra samhällen har Lidhult genomgått industriella förändringar och förlorade arbetstillfällen. Trots det kvarstår en storhet i det lilla: människorna som lever kvar. Alla minnen som aldrig bleknar.
“Mina minnen bleknar aldrig” ställdes ut på Konstmuseet i Kalmar 1 juni - 15 juni 2022. Även på Biblioteket i Lidhult 5 september - 5 oktober.
Han uppvaktade mig när jag var 15 och han 16. Vi brukade åka runt på hans motorcykel och se fina platser. Ibland tog han med sin kamera för att föreviga stunderna. Det var han och jag.
Inte långt därefter flyttade han och livet gick vidare. Vi skaffade familj på varsitt håll, han i Värnamo och jag i Lidhult.
Flera decennier senare fick jag ett samtal; han skulle återvända för att skriva om Lidhult och undrade om jag ville träffas. Tiden hade gått, vi båda hade fått uppleva det vackra och det sköra med livet. Vid det här laget hade vi varit ensamma ett tag. När han dök upp på min altan var det som om ingenting förändrats.
Det är 11 år sedan nu.
Inger
Vi spelade poker ute på betesvallen, precis vid krysset mot Ekdala. Jag hade sån tur att jag vann och de blev panka allihopa. Men jag ville inte ha pengarna och försökte ge tillbaka allt. De viftade med händerna och svarade mumlandes att “Sixten, om du har vunnit ska du ha”.
Vi hade roligt på ett annat sätt på den tiden, det behövde aldrig kosta någonting. Det räckte med att det var vi tre.
Sixten
Jag arbetade som frisör ombord på olika kryssningar under flera år. En gång kom det in en lång och stilig karl, med ljust och fint hår. Han var norsk och undrade om han kunde få håret kuttet. Och vi hade så roligt tills jag frågade vad han gjorde ombord – han var kapten.
Hjärtat satte sig i halsgropen. Där stod jag och frågade självaste kaptenen vad han gjorde ombord. Herregud. Mina händer började darra. Nu hade jag gjort bort mig totalt, vad skulle jag göra?
Jag darrade så mycket att jag klippte karln i örat. Blodet började droppa och jag tänkte “nu dör jag, när jag kommer till New York ska jag åka hem, det får bli så”. Till slut sa han skrattandes att “du må få stopp på blodflödet” och jag vaknade till liv igen.
Jag hade aldrig klipp någon i örat, varken förr eller senare. Han blev den första och den sista.
Anita
Jag var 16 och arbetade i en lanthandel. En eftermiddag innan stängning skulle jag gå ner med en låda tomater. På väg dit gled lådan ur mina händer och tomaterna sprack på stengolvet.
Det var som att tiden stannade mitt i bedrövelsen, jag stod kvar bredvid de krossade tomaterna och undrade “vad gör jag nu?”. Vad gör man när något gått itu och vet att det kommer stå en dyrt?
Jag hade precis böjt mig ner för att plocka upp sörjan när Olle kom runt hörnet, han arbetade också i butiken. När han fick veta vad som hänt föreslog han att vi skulle dölja förödelsen genom att äta upp så mycket vi kunde. Sagt och gjort.
Vi började äta, han och jag. Till slut fanns det kanske ett kilo kvar i lådan. Skamset tog jag med mig resterna till vår chef Herr Thillander och berättade vad som hade hänt. Det slutade med att jag tvingades betala för tomaterna, men till halva priset. När jag kom hem gjorde mamma marmelad.
Margareta
Vi köpte bilen 1965, det var hösten innan vi gifte oss. Om somrarna brukade vi och våra fyra barn åka till Öland på semester. Med en barnstol i framsätet och en där bak så fick resten av oss dela på det utrymme som fanns kvar.
På den tiden brukade vi gå en del till församlingshemmet. En av våra tvillingar vann alltid i deras lotteri. Han hade helt enkelt turen med sig. En sommar stannade vi till vid en livsmedelsbutik på Öland för att handla och där fanns förstås ett lotteri.
Han fick köpa en lott och vann den största teddybjörnen vi sett. Det fanns inte på kartan att vi skulle lämna den – den skulle med. Så vi tryckte in den i bilen som egentligen redan var full för längesen.
Bilen är fortfarande min trogne vän, men nu använder jag den när jag jobbar i skogen istället.
Kjell
Jag hade fått lov av mina föräldrar att köra moped fastän jag bara var 13, jag skulle ju bara åka till affären som låg två kilometer bort.
Med nycklarna i handen sprang jag ut till mopeden, sedan rullade jag iväg för att möta upp Elly, Inger och Eva. Vi skulle åka till Unnaryd och spana på alla snygga killar som höll hus där.
Vi fikade, spanade och körde några varv runt torget innan vi vände tillbaka igen. Men efter bara någon kilometer stoppades vi, tagna på bar gärning av fjärdingsmannen. Jag tänkte att jag kanske kunde komma undan om jag ljög och sa att jag var 15 istället för 13?
Det visade sig vara chanslöst. Vi fick böta, jag för min unga ålder och de andra för att ha skjutsat varandra. Killarna, som hade följt med, stod bredvid och vek sig av skratt.
Inga-Lill
Det var en av de första gångerna som han var hos mig. Han jobbade mycket hemma och skulle klara av kvällsysslorna innan han körde till mig i Växjö. Jag gick i flickskola där för att bli sjuksköterska.
På den tiden bodde man på skolan och reglerna var stränga. Efter klockan nio på kvällen låstes ytterdörren, då gick det inte att komma in den vägen. Istället fick man gå förbi elevhemsföreståndarens lägenhet. Hon hade god utsikt över elevernas fönster och höll koll på vilka rum som lyste om kvällarna.
Han hade nyss kommit dit den kvällen och jag ville inte säga hejdå än, jag var ju kär. Så han stannade en stund och tiden drog över. Morgonen därpå satt en lapp uppklistrad i hissen med texten “På förekommen anledning får vi meddela vilka tider som gäller för besök”. Jag har tänkt så många gånger att jag borde sparat den lappen.
Elin
Det började redan runt 89 och 90. Jag var ledare för ett gäng ungdomar som var väldigt duktiga, så småningom fick grabbarna spela i seniorlaget. Den resan skulle komma att bli något unikt.
Till en början befann vi oss i division sex, men plötsligt var det som att något slog om. Vi lyckades vinna match efter match och kunde knappt tro våra ögon. Snart ville alla följa med på lagets bortamatcher för att stötta och heja.
Under tre år klättrade vi från division sex till division fyra, och föll på målsnöret till division tre. Aldrig förut hade det gått så bra.
Det var något speciellt med de grabbarna, Fredrik var en av dem. Deras vänskap var fantastisk och det fanns en vilja att träna, utvecklas och göra resan ihop som ett lag.
Hela den tiden var som David mot Goliat; det skulle inte gå, men det gick.