Vi skulle hålla pennan på ett visst sätt i skolan. Nypa blyertsen med pekfinger och tumme. Pränta in snorkliga skrivstilsbokstäver på raka rader. Jag gav upp så fort lärarna inte såg, och klumpade ihop handen runt den orangea träet. Det var en tid då solsystemets planeter kretsade kring klassrumstaket – ihopklistrade av ett gäng åttaåringar.

Längs livet förväntas vi följa vissa ramar, kanske allra helst i skolan. Räcka upp handen, prata, vara si och så. Samhällsnormer som vuxit fram gällande karriär och familjeliv. På sistone har jag känt mig hämmad av ramar, att jag måste vara eller göra på ett visst sätt för att “passa in” som fotograf. Att jag måste visa upp specifika bilder för att få uppdrag. Mycket av det motstånd jag känner går hand i hand med sociala medier. Det har blivit mer av en tävling mot algoritm och mindre om det individuella skapandet. För att synas måste man följa mallen och helst producera snabbkonsumerat innehåll på löpande band.

Jag befinner mig i en strid mellan vad som förväntas och det jag verkligen vill. Distansen växer och jag tar fler pauser från bruset. Insidan blir lugnare då. Skavsåret mindre. Det känns inte längre rätt att göra som jag gjort. Jag vill vara långsam. Skapa utifrån- och för mig. I min takt. I verkligheten. Inte för att framtvingat mätta algoritmer. Sakta börjar jag hitta tillbaka till hur det kändes när jag var yngre. Till det villkorslösa. Till utforskandet. Till det som en gång behandlades med reflektion och omsorg. Det som fick existera utan att färgas av andras ögon eller måsten.

Just nu behöver jag låta det kreativa få vara något eget. Utföras på mina premisser. Jag vill dela med mig på mina villkor. Det kanske inte ger så många fotobokningar. Det genererar troligtvis inga pengar och är ur ett företagsperspektiv ganska korkat. Men just nu känns det helt rätt, och mer som jag. Sedan får vi se vad som kommer ur det. Skapandet ska kännas helhjärtat. Jag vill inte kompromissa längre. Jag vill vara sann mot mig själv.

Dubbel- och multiexponering

Ur villkorslösheten blossade dubbel- och multiexponeringar upp. Lager av olika bilder som förenas i en berättelse. Ger djupare mening och en glimt av hur vi känner. Insidan av mig mjuknar. Livet känns. Det finns en dragkraft och ren nyfikenhet. Känslan av att jag gör det här för mig, för att förstå mina känslor.

Jag jobbar på ett mer ingående inlägg om exponeringar. Historien bakom och några fotografer som arbetat mycket med det. Inom kort dyker det upp i magasinet här på medlemssidan. Håll utkik.

Här kan ni se några av mina senaste dubbel- och multiexponeringar:

Printa bilder

Hur ofta gör vi det egentligen? Printar och studerar detaljerna fysiskt? För mig händer det sällan, vilket är synd. Idén om att göra ett fotoalbum har jag burit i flera år nu. Jag får svindel varje gång jag funderar på vilka bilder som bör väljas, det finns ju flera tusen att gå igenom.

För någon dag sedan tog jag mig dock i kragen – en aning. Jag skrev ut små bilder på ett tjockare texturpapper. Min tanke är att sätta samman allt i en ram. Att det ska bli en stor tavla med minnen från barndom fram till nu. Ungefär som en personlig moodboard eller ett dokument på vad som är viktigt för mig.

Fotoalbumet får vänta lite till, men det här är åtminstone ett steg i rätt riktning.

Hur är det för er? Brukar ni printa ut era bilder?

Månadens tips

Konsertfilmen Stop Making Sense. Jag och Alex släckte ner hela lägenheten, bestämde oss för en musikkväll. Rekommenderar starkt att gå på konsert hemma i vardagsrummet. Speciellt att se Talking Heads konsertfilm Stop Making Sense.
Lynchland, en dokumentär om regissören David Lynch. Den handlar om Lynch och den kreativa processen bakom hans konstnärsskap. Inspirerande intervjuer med personer som fått arbeta med honom under hans liv. Se den.

Hoppas februari har varit och fortsätter vara fint för er. Vi ses på instagram så länge <3

kram,
tess

Februari 2025

Mars

Januari 2025