gjut ihop mig

Det är en tystnad, en stillhet, som vilar. Ett vakuum som aldrig uppstår i städerna hur gärna jag än letar. Jag står längst upp på berget och allting ser ut som en av dem finaste tavlor. Smältande grönska, berg och dalar och sjöar. Måla in mig här, bosätt mig. Gjut ihop mig.

Luften är friskare eller är det bara placebo, ingen vet egentligen och ingen orkar googla. Vi väljer att tro att det är så för att det känns så. Du tar min hand där det är extra brant och det känns tryggt och jag blir glad för att du känner mig så väl.

Renar vandrar längs fjället. Renar vandrar också över den slingriga asfaltsvägen nere vid byn. Bilar kryper snällt förbi. Vi åker över till Norge och köper norska chips i en mindre butik med souvenirer. Pratar engelska med en kvinna som inte förstår vår svenska. På väg tillbaka stannar vi där länderna delar sig och tar en turistbild. Åker vidare. Nu kan vi säga att vi har varit där.

Imorgon är vi i Halmstad igen. Jag skulle kunna säga att sommaren är komplett, att jag har upplevt allt och att det inte finns någonting mer. Men det skulle inte vara sant. En sommar får aldrig smyga förbi eller avslutas i förtid. Den måste levas hela vägen ut och jag är bara halvvägs.