vykort från fjällen

Känn vinden. Känn kroppen så stark.

Vyerna. Vi går flera kilometer om dagarna. Jag försöker stanna och ta in, uppskatta så mycket det går. Pränta in i minnet. Om jag beundrar tillräckligt länge kanske jag minns känslan av att vara, av att finnas här. Låt mig minnas friska vindar och risiga skor och träningsvärken i vaderna och svetten och odödligheten. För snart, om några dagar, kommer allt vara förbi och ingenting är lika fantastiskt på bild.

Det är tisdag och jag bär min kamerautrustning 1131 meter över havet. Hämtar andan. Vyn är min belöning och bilderna ett slags bevis för kommande generationer; se vad hon gjorde, se vad hon levde, se vad hon såg. På vägen ner håller jag fast vid den omätbara tacksamheten.

Jag tackar kroppen. Kroppen som orkar bära mig, som orkar vara stark och ta sig fram, hela tiden fram, fram, fram. Inga klagomål. Vill aldrig ta dig för givet, aldrig göra dig ont igen.

Kameran balanserade på en sten och tickade i tio sekunder och vi fick en oskarp bild på oss tre. Alex, jag och Ted.

En kväll springer jag och du. Vi står på fjälltoppen och ser solnedgången skymta bakom tunna grå moln.

Tänk att det här inte är det högsta, säger du.

Ändå känns det som att jorden inte når högre, som att det här är toppen av världen, säger jag.

Två heldagar kvar. Imorgon ska vi vandra en slinga i Norge. Jag ska ta tillvara på det sista.