dag fem

13 juni 2025

Vi står i badkaret och låter stråna falla och klibba sig fast i den tunna vattenytan. Jag klipper ditt hår. Det behöver inte vara perfekt så länge jag får upp det i tofs, säger du. Jag ska älska dig all vår tid. Vardagen penslar juni och jag undrar om ögonblicken och hjärtat lever. Jag är lugnare berättar jag för dig. Hjärnan är inte längre lika trasslig och mina tankar är mina. Musiken känns mer, starkare, djupare och allt det där – som den bör kännas. Varenda ord och varenda ton smeker ofiltrerat. Värmen kom till slut; det är tjugotvå grader och sol och jag saknar stränderna. Romantiserar enkelheten jag tidigare haft: lägenheten i Kalmar och glimten av havet i köksfönstret. Jag vill tänka vad fint jag hade det och varför tog jag inte tillvara på det. Varför omfamnade jag inte småstadsidyllen. Varför ville jag större och varför ville jag mer och varför går livet så fort. Jag är en nostalgisk själ. Har febrilt försökt att greppa tiden så länge som hjärtat pumpat mitt röda blod. När jag var liten var jag rädd för att prata om döden. Föreställningen av ett mörkt vakuum var främmande och obehaglig. Jag måste intala mig att döden är fin, att de man saknar väntar. Karin väntar, mormor, farfar. De jag fick känna och inte hann känna.

Semestern är snart här. Vi går förbi riksarkivet och dricker vin på en restaurang med bra musik. Din vän ska gifta sig nästa år och jag slås över att vi befinner oss i en ålder då allting händer. Mitt i det fina.