du måste skriva när du är framme

Benen vet exakt hur de ska stå för att inte trilla när spårvagnen svänger. Allt handlar om balans i kraftiga hastigheter. Balans i känslor, balans i kost, balans i träning, balans i det lilla sköra livet. Jag fyller snart tjugosju, i juniträdgårdars blomster ska jag bli mitt äldsta jag. Och sedan, ett år från nu, kommer jag vara lika gammal som mamma var när hon födde mig.

Jag har glömt hur man skriver om kärlek och känslor och sanningsenliga tankar. Om hur kyssar känns och hur trygg den man älskar kan vara. Om hjärtat som förvaras i en annan famn och hur det ska få vila och bulta där resten av min vakna tid. Kanske borde jag bara skriva om hur femårig kärlek är; han möter mig i hallen efter jobbet och pussar mig på kinden och håller vår katt intill bröstkorgen. Jag saknar honom trots att det bara gått ett dygn, trots att vi varit tillsammans i tusen år. Jag viskar kör försiktigt innan han åker till en annan stad, du måste skriva när du är framme. Vi har utforskat varje gömd vrå och vet hur vi ska bråka och snabbt bli vänner. Vet hur våra siluetter ter sig i kvällssol.

Hur är man naken och äkta i skrivandet? Att bli äldre gör mig mer filtrerad och smörjer mig med integritet. Ingen kan komma mig så nära som jag själv kan, bara så nära jag tillåter. Det är sårbart att visa vem man är. Men i slutändan är jag lika vanlig och basal som alla andra och det borde väl räcka för att våga. Våga skriva om kärlek och förhoppningar och hur ont det gör att skrapa knät.