pärlor i nacken

Det är tjugonio grader varmt och jag knyter mina skjortor så löst att tyget knappt vidrör mig. Hettan är inget jämfört med Spanien säger de, ändå smälter pärlor i nacken, i knäväcken, under armarna. Ändå smälter folks hjärtan och världen brinner.

Vår tredje sommar i den här staden, staden vars blomsterkvällar fortfarande är lika mjuka och oskyldiga. Ibland undrar jag hur det skulle kännas att flytta och börja om igen, någon annanstans. Utan kontakter eller en självklar vardag, att bygga på nytt. Skulle jag orka det en gång till?

Vi pratar om hösten, om vad jag ska göra om jag inte kommer in på utbildningen. Jag har gjort upp en reservplan och gått igenom den hundra gånger och vägt olika alternativ mot dröm och längtan. Man måste bara andas och acceptera och kanske gråta i duschen en gång för att se med klara ögon. För att återigen inse att saker löser sig och att det blir som det är menat. Fyra dagar kvar till beskedet och vetskapen om nästa steg.

Hon jag känt i tusen år kommer till Göteborg och vi skriksjunger på Ullevi och jag känner mig som tjugo igen. Tonerna dunkar i bröstet och ebbar ut i ett folkhav. Armar i luften och tända mobillampor som svagt svajar fram och tillbaka. En låt med barnkör och jag måste hålla inne mina tårar. Ikväll är att känna att man lever.