gräsmattan och sanden och snäckorna
torsdag, tionde juli
Första urvalet och jag kommer inte in. Jag blir stum och tom och vill skjuta bort det jag nyss såg: reserv. Reserv på biljetten in i det trygga livet. Reserv på vardagen jag föreställt mig. Reserv på sparande och hus och barn. Reservplats sjuttio till arkivvetenskap och framtid och nio till fem. Jag scrollar vidare längs ansökningslistan och stannar till vid en enstaka grön text: antagen. Antagen till tre år av litteraturvetenskap. En ansökan som skulle vara en plan B – den skulle aldrig bli av. Jag loggar ut och vill sortera mina tankar och vända och vrida och känna och räkna och glömma. Ge mig själv tid att hitta min väg.
fredag, elfte juli.
Vi vaknar när Deja hittar en spindel i taket, hon springer över sänggaveln och ställer sig på baktassarna, balanserar stadigt. Det är fredag och jag har bara tre dagar kvar av semestern. Semestern som skulle ledas av frihet. Min hud blev sommarkysst av solen och dig och jag plockade jordgubbar i trädgården, tvättade dem varsamt över vasken. Jorden smulade och föll. Vi läste böcker och gick över berg och gav sommarpraten betyg om si eller så. Gräsmattan och sanden och snäckorna under fötterna. Sommarklänningar och vin och vissna blommor i köksfönstret.
Våra ben är möra när vi sätter oss i bilen efter förmiddagens löptur. Förr kunde jag gatorna utantill, som var bilisterna köar under rusningstrafik och vilka genvägar som ansågs bäst. Jag visste vilka hänglås på bron som blivit fastlåsta av mina vänner, vilka namn som ristats in i parkbänkarna. Men inte längre. Min hjärna avlägsnade informationen så fort jag flyttade härifrån för sex år sedan. Allt bevaras inte i ryggmärgen och du kan vägarna bättre än mig nu. Jag byter om på stranden, hasar bikiniöverdelen över huvudet och lirkar mig ur träningsbh:n. Alla tjejer tycks veta hur man obemärkt utför bytet utan att visa sina kroppsdelar. Av någon anledning vet inte jag. Jag är klumpig och fumlig och inte lika smidig, men det går. Arton grader i vattnet och vågorna galopperar mot oss. Jag tänker att vi säkert ser ut som ett pensionerat par när vi försiktigt blöter en arm i taget och rör oss långsamt innan vi sänker kroppen i det iskalla. Saltvatten i håret och korn innanför tyg och disig himmel. Årets första dopp är avklarat.
söndag, trettonde juli
Om jag inte vore tjugosju och om jag inte vore nästan trettio och om jag inte vore så feg och förvirrad. Om jag inte vore så skulle jag. Man får inte bli tråkig bara för att siffran ökar försöker jag pränta in i mina tafatta känslor. Bli inte tråkig, lev. Vill fråga alla kvinnor i min omgivning om råd, vill fråga alla kvinnor i världen: vad gör jag nu?
Att följa mina drömmar var enklare i början av tjugoårsåldern när jag var odödlig och ostoppbar och omöjligt naiv. Det fanns en självklarhet i att sträva efter vad hjärtat ville och inte tänka så himla mycket på hur saker skulle bli. Någonstans förlorade livet sin lekfullhet och längtan byttes ut mot strävan efter trygghet. Trygghet innebar att ge upp drömmarna.
Ibland undrar jag varför jag har så bråttom med att bli mer vuxen. Jag undrar varför jag känner att jag måste följa normens ram eller göra saker i en viss ordning. Uppenbarligen har jag fått för mig att tjugosju är en ålder då jag måste ta “rätt” beslut. Hela livet finns framför mig och ett år är en droppe i havet. Jag borde bryta mig loss och ha ett fucka ur år där jag följer lilla hjärtat likt tjugoettåriga Tess. Gå en skrivkurs och resa och drömma och låta framtiden vänta. Om jag nu bara ska leva en gång vill jag älska skiten ur grejer, leva mitt liv med glädje.