lover, lover, lover come back to me

Lördag den andra augusti, dag två av sommarens sista månad. Morgonen är stilla och långsam och sval, kroppen likaså. Jag tar en dusch, blandar iskaffe och lyssnar på Leonard Cohen: lover, lover, lover come back to me. Jag fick aldrig uppleva honom live, fastän vi levde samtidigt en stund var det alltid för sent. Det skulle alltid vara för sent.

Den som inte längre lever är fortfarande lika levande. Formerna av dem vi älskar rotar sig så pass djupt att vi kan minnas trycket av deras kram långt senare. Minnas deras rörelser samtidigt som vi speglar oss i dem. Det är ömtåligt att finnas och ha funnits. Ömtåligt att känna och ha känt. Orden och fotoalbumen och berättelserna. Ni är fortfarande lika levande, ni är bara inte här.

Jag tänker på mormor och farfar, jag fick aldrig lära känna er. Ibland undrar jag hur vår relation sett ut idag, nu när jag är vuxen. Vilka hade ni varit? Vem hade jag varit med er? Mormor, din tavla hänger hos mamma och pappa, den med flickan och ängen. Ibland fastnar den på sne som om du vore där och vill göra dig påmind. Farfar, din födelsedag är min och varje tredje juni firar jag för oss båda.

Jag vet inte varför jag återkommer till livet och döden. Kanske skriver jag om det för att känna att det är mer än ett avslut. Kanske handlar det om acceptans eller en viss kontroll. Kanske bara för att försäkra mig om att de jag saknar finns kvar.