Jag tar långsamt farväl till mitt företag. Avslutar f-skatt och moms och bankkonto och bokföring. Jag gör allt som måste göras och känner att jag lättar, blir friare även om det också känns vemodigt. Sett utifrån kan beslutet om att lägga ner uppfattas drastiskt och ogenomtänkt, som att jag bestämt mig över en natt. För varför sluta med något jag älskar?

Och det är just det: jag älskar. Jag slutar för att jag älskar.

Man växer ur sig själv med tiden. Det som var livsviktigt är inte längre det och ibland tar något annat plats. Att blomstra sker blygsamt, oavbrutet i periferin, i tystnad. Man märker det först efter att det hänt och då står man där och känner och undrar. Undrar och inser att jorden aldrig slutar gro.

Jag tänker tillbaka på kvällen i Kalmar, det var förfest och konsert. Vi var ett gäng som såg Familjen. Dansa lilla hjärtat dansa. Dunkelt ljus i nattlig tid. Det har gått tre år sedan jag flyttade från den staden. Tre år är lång tid. Jag har hunnit bli mer av någon annan, ibland undrar jag om hon jag var finns kvar? Jag letar efter henne, letar efter mig.