dag ett
Jag tänker tillbaka på kvällen i Kalmar, det var förfest och konsert. Vi var ett gäng som såg Familjen. Dansa lilla hjärtat dansa. Dunkelt ljus i nattlig tid. Det har gått tre år sedan jag flyttade från den staden. Tre år är lång tid. Jag har hunnit bli mer av någon annan, ibland undrar jag om hon jag var finns kvar? Jag letar efter henne, letar efter mig.
en sommarpaus
Kompisar, jag tar en sommarpaus från sociala medier.
Nu ska jag leva. Sitta på vänners balkonger och läsa bok i någon park och hålla hand och dra mig i morgonljuset och göra håret havssaltsrisigt. Kanske spelar jag någon låt av Joni Mitchell och bokar den där resan till Bergamo, lär mig franska eller springer två mil.
sommarlovsklockor
Rosablommig klänning och tunnstickad kofta och sandaler. Rektorsrösten i högtalaren ekar vi ses till hösten och sommarlovsklockorna ringer. Små händer friar hundratals ballonger som seglar över skolgården upp till himlen.
vem är jag utan sociala medier?
För ungefär en månad sedan loggade jag ut från både Instagram och Facebook. En vecka utan brus och intryck och åsikter. Det var skönt, gav mig en stillhet. Jag kunde ligga raklång i mammas solstol och inte känna rastlöshet eller ångest. Bara vara.
flickan undrar
Att följa det ömtåliga knytnävshjärtat. Följa drömmar och sig själv och den snåriga grusiga stigen. Blir det svårare att drömma desto äldre man blir, undrar flickan. Hur många idéer slocknar under en livstid? Hur ofta måste man vattna?
även det vackra har sitt slut
Drömmar är föränderliga, vi är föränderliga. Ändå förmår jag mig inte acceptera att jag är någon annan nu. Hur ska jag sluta förändras när hjärtat vägrar stanna? Det jag ville då är inte vad jag vill nu – och det är läskigt.