dag sexton

Jag vet mer nu, om mig själv, om världen, om längtan. Hjärtat stannar inte och tjugosju är ingen ålder i det stora hela – men den är allt för mig. Tjugosju innehåller allt jag lärt mig om det jag behöver veta. Tjugosju, jag håller dig krampaktigt i min hand.

Man växer ur sig själv med tiden. Det som var livsviktigt är inte längre det och ibland tar något annat plats. Att blomstra sker blygsamt, oavbrutet i periferin, i tystnad. Man märker det först efter att det hänt och då står man där och känner och undrar. Undrar och inser att jorden aldrig slutar gro.

Intressen förändras och vanor bleknar och längtan byts ut. Jag skulle inte tröttna på nattliga dansgolv, att höra sista låten och somna med sminket på. Inte tappa passionen så som andra gör när de arbetar med sin hobby. Inte bli kär och inte plugga och inte ingenting. Men sen stod jag där och kunde inte hålla tillbaka, jag sörjde fram till acceptansens dag.

Vi formas så länge vi får leva. Det är en charm att få växa ur sig själv, att utmana och utforska sina reflektioner. Att aldrig stagnera; tänk vad många överraskningar som ska ske utan att vi har en aning.